DreamMan

Hej igen, det var då ett tag sedan!

Ja jag brukar ju normalt sett inte ha så mycket att säga på sånna här tillställningar, men jag får väll ta mig tiden att säga nått då folk har börjat klaga på min mentala frånvaro.

Nå, vart ska jag börja? Har jag så mycket att säga egentligen?
Mina framtidsvisioner känns allt längre bort, känns som jag inte kommer åstdakomma med nått som jag vill.
Och det känns som min tidsram börjar bli mindre o mindre. Det sägs att 30 är en bra ålder att skaffa barn och familj och jag kan inget annat än bara hålla med. Men är det inte så att man vill lära känna den man ska gifta sig med och sen  bilda familj med? Att bli tillsammans med nån, sen vara tillsammans i ungefär 4 - 5 år för att veta att personen är nån man kan vara med för resten av livet och börja prata om giftermål och sen så småningom bilda familj. Sen innan det ska man hinna göra alla dom saker man vill hinna göra innan man stadgar sig och sen ska man ju hinna vara med sin flickvän o göra saker som man gör tillsammans med flickvänner, sen vara med sin fru och göra saker som man gör med en fru.

Herregud, det kan misstolkas det jag skriver, men jag pratar om "typiska" saker som man kan göra. En piknick ute på en grön äng med sin flickvän och en kärleksfull semester i Sydamerikas mystik med sin fru som exempel. Detta kan man ju visserligen slänga om så det är grön äng med frun o sydameika med flickvän, men ni fattar vad jag menar. Tiden rinner helt enkelt ut. "Like sand in an hourglass, so are the days of our lives."


För övrigt är jag väldigt glad att mörkret äntligen är tillbaka på riktigt i Kiruna. Jag har saknat att kunna se på stjärnorna. Jag minns när jag var och hälsade på släkten i södra Sverige vart de alltid är mörkt på natten. Vi var ute på landet och jag och min kusin bara låg ute i gräset på en stor äng och tittade på stjärnorna och månen. Detta var nog 3år sen. Augusti 2004 närmare bestämmt.

När jag var när jag var liten drömde jag mig ofta bort bland stjärnorna. Jag önskade inget annat än att det skulle komma en rymdskepp och ta mig rut i universum och visa mig saker ingen människa tidigare fått se.

Nu när jag står ute och röker så upptäcker jag att den drömmen inte har försvunnit än heller. Jag står där på "balkongen" lika fascinerad över de himmlakroppar som täcker vårat himmlavalv, Önskar att en av stjärnorna ska röra sig snabbare än andra och ta med mig ut i rymden. Tyvärr är verkligheten lite tråkigare och istället så fimpar jag ciggen och går in i min lilla lägenhet, sätter mig framför datorn, slår på ett till avsnitt av Star Trek: The Next Generation och drömmer mig bort.

Det finns så mycket som jag drömmer skall hända, verkligt och overkligt. Men det händer tyvärr inget av det jag drömmer om. Hur fan gör folk för att få sina drömmar uppfyllda?

Nej, nu ska jag inte sitta här själv något mer utan jag skall ställa mig på min balkong och flyga iväg en stund.

Au revoir